en vanlig dag i uddebo

Jag blir alltid lika förvånad över vilka vändningar saker tar. Idag körde jag av en händelse förbi ett hus jag försökt förmedla de senaste 10 månaderna men pga avliden ägare, dödsboutredning, sjukdom, avstånd m.m. har jag inte kommit i kontakt med nuvarande ägarna. Och så idag stod där en röd bil och jag tvärstannade.
Jag gick fram och sträckte fram handen och sa Caroline, vem är du? Det visade sig vara nuvarande ägare och jag blev ivrig att få berätta allt som jag kände behövde berättas om Uddebo, Gula Huset, byggnadsvård, inflyttningen i byn av nya unga kreativa människor m.m. Hon berättade att de väntade på en mäklare som skulle försöka sälja huset åt dem och att de så fort som möjligt vill åka hem igen eftersom det var 3 timmar enkel väg. Nu blev jag ännu ivrigare! Jag sa att jag hade en köpare på huset, eller två och precis innan mäklare svängde upp sa jag "jag tar ingen procent, det gör han"
Jag vet inte varför det är så viktigt för mig men det känns liksom rätt att få ge de förfallna husen en ny chans, att hitta rätt person för rätt hus, det tyckte inte mäklaren. Han hade vita byxor, vit skjorta och guldmärke på kavajen. Han ville knappt gå in i huset och var inte alls sugen på att klättra efter när jag visade runt bland alla skrotbilar. Efter bara en kvart stod de utanför igen och ägaren säger lite irriterat "Jag ser på ditt kroppsspråk att du inte vill vara här" mäklaren svarar "Nej jag tycker Caroline ska ta hand om det här" Och så bara så där blev allt precis så bra som det kunde bli. De frågar vilken summa jag tycker huset ska säljas för, jag svarar , de säger ok, vi byter telefonnummer och jag får en lång kram av ägaren........